Det planetära nödläget aktualiserar de frågor om skuld, hopp och frälsning som står i centrum för rättfärdiggörelseläran. Avhandlingen undersöker därför denna lära i relation till nödlägets utmaningar. I dialog med den evangelisk-lutherska teologen Eberhard Jüngel utforskas hur nåden kan förstås som en räddande kraft som avslöjar lögnen om att vi människor skulle vara avskilda från den skapelse vi tillhör och är beroende av, och återinsätter oss i dess relationella sammanhang. Avhandlingens grundläggande antagande är att föreställningen om mänskligheten som åtskild från det mer-än-mänskliga är både ekologiskt och teologiskt problematisk. Frälsningsförståelsen behöver därför omtolkas så att frälsning inte framstår som ett avskiljande från världen, utan som ett hopp för hela skapelsen. Analysen identifierar som fruktbar Jüngels förståelse av syndens väsen som ett angrepp på den relationsväv som skapelse och skapare tillsammans utgör, hans tolkning av rättfärdiggörelsen som ett transcendent frälsande tilltal som sker i och genom relation, och den nyskapande potential detta tilltal bär. Begränsningarna rör främst hans teologis ensidiga språkcentrering, dess begränsade soteriologiska räckvidd och dess otillräckliga integration av skapelsens och offrens perspektiv. Genom denna analys utvecklas ett ekosoteriologiskt bidrag där rättfärdiggörelsen tolkas som en skapelseförvandlande nådeshändelse som talar sanning, frigör och återupprättar trasiga relationer. Därigenom bidrar studien med en vidareutveckling av luthersk rättfärdiggörelseteologi där mänskligheten försonas in i skapelsens helhet och fyller en lucka i tidigare forskning genom att uttolka den evangelisk-lutherska rättfärdiggörelseläran i ljuset av det planetära nödlägets existentiella och etiska frågor.

The planetary emergency raises urgent questions of guilt, hope, and salvation—questions at the heart of the doctrine of justification. Accordingly, the dissertation examines this doctrine in relation to the challenges of the planetary emergency. In dialogue with the Evangelical Lutheran theologian Eberhard Jüngel, the study explores how grace can be understood as a saving force that exposes the lie that we humans are separated from the creation to which we belong and on which we depend, and re-inserts us into its relational fabric. The dissertation’s central premise is that viewing humanity as fundamentally separate from the more-than-human is both ecologically and theologically problematic. Salvation must therefore be reinterpreted so that it appears not as an escape from the world, but as a hope for all creation. The analysis highlights as fruitful Jüngel’s understanding of the nature of sin as an assault on the web of relationships that creation and Creator together constitute, his interpretation of justification as a transcendent saving address that takes place in and through relationship, and the new-creating potential this address carries. The main limitations concern the one-sided language-centrism of his theology, its limited soteriological scope, and its insufficient integration of the perspectives of creation and of victims. Building on this analysis, the study develops an ecological soteriological contribution in which justification is interpreted as a creation-transforming event of grace that speaks truth, brings liberation, and restores broken relationships. In doing so, it offers a further development of Lutheran justification theology in which humanity is reconciled into the wholeness of creation, filling a gap in previous research by interpreting the Evangelical Lutheran doctrine of justification in light of the existential and ethical questions of the planetary emergency.