Denna uppsats undersöker hur barnperspektivet används och förstås i den statliga utredningen "SOU 2017:101 Jämställt föräldraskap och god uppväxtvillkor för barn". Inom svensk familjepolitik frasmtälls barnets bästa ofta som ett tydligt och gemensamt mål. Forskning visar dock att barnperspektivet i praktiken ofta speglar vuxnas tolkningar av vad som anses vara bra för barn, präglad av dominerande normer om barndom och familj. Uppsatsen bygger på en teoretiskt driven tematisk analys av utvalda delar av utredningen och tar sin utgångspunkt i kritiska barnrättsstudier. Uppsatsen utgår från tre frågor: hur barn och barnperspektivet konstrueras, vilka föreställningar om familj och föräldraskap som präglar utredningen samt vilka barn som inkluderas respektive osynliggörs. Analysen visar att utredningen återkommande tar upp barnperspektivet som vägledande, men det är otydligt vad det innebär i praktiken. Barns egna perspektiv inkluderas inte, och vuxna är framförallt de som definierar barns behov. Utredningen präglas även starkt av en tvåföräldranorm, där barns bästa och välbefinnande kopplas till omsorg och anknytning till "båda föräldrarna". Andra familjeformer uppmärksammas, men främst som juridiska undantag och inte explicit som det bästa för barnet. Vidare ges flera grupper av barn begränsat utrymme, bland annat barn i migrationsrelaterade situationer, barn som lever i socioekonomisk utsatthet samt barn med funktionsnedsättningar. Analysen visar att barnperspektivet i utredningen i huvudsak formas utifrån vuxnas normer och föreställningar, vilket bland annat riskerar att begränsa erkännandet av barn som rättighetsbärare samt att exkludera barn som inte passar in i den dominerande familje- och samhällsnormen.